0

Hangman

Vissa thrillers kan slå hårt som baseboll-trä doppade i ett lager av metall. Andra slår lika hårt som marshmallows-knytnävar. Och vissa är som att få en ursäkt efteråt av en helt okänd person som inte är ansvarig för att slå ner dig. Så är Hangman.

Al Pacino är en polis som gått i pension, men han kommer tillbaka tillfälligt när en rad mystiska lik hittas hängda. Och Karl Urbans karaktär, Will, är utredaren bakom fallen. Med sig har han, mer eller mindre motvilligt, en journalist som vill studera hur polisen arbetar. Tydligen vill mördaren spela en lek av hänga gubbe och en bokstav dyker upp för varje mord. Ett mord kommer ske varje natt exakt 23.00.

 

Seriemördarens beteende är faktiskt rysligt intressant och skulle kunna vara det mest engagerande i hela filmen. Tyvärr håller det inte hela vägen. Mördaren är smart som fan. Ologiskt smart. Smart som typ...Gåtan eller nått sånt. Och det passar inte i en realistisk thriller av den här sorten. Dessutom är ”uppgörelsen” ologisk som fan. Som att bli slagen av en okänd gärningsman och få en helt oskyldig person som ber om ursäkt om misshandlen...

Filmen kastar bort ledtrådar och subtila idéer som skulle kunna leda till en skitbra uppgörelse. Men icke i detta fallet. Det känns påklistrat som fan och bara...nej. Överlag är filmen inte värdelös, men sjukt lättglömd.

2 av 5 guldkameror

Robin